Sevärdheter
I början på 1930-talet fanns 39 kyrkstallar bevarade i anslutning till kyrkan på Fårö, i dåligt skick. De låg i grupper runt kyrkan vid tillfartsvägarna. De som tillhörde bönderna vid Broa, Lansa, Marpes och Lauter m.fl. gårdar på västra Fårö låg i direkt anslutning till prästgården. Ett mindre antal fanns strax norr om kyrkogårdsmuren, där det nu är åker, medan det stora flertalet låg i en lång rad nere vid sjön. De sistnämnda tillhörde gårdarna uppe i Austur, dvs östra Fårö.
I en tid, då häst och vagn var det vanligaste sättet att färdas, var kyrkstallar en nödvändighet. Vägen till kyrkan var lång och vägarna dåliga. Och till kyrkan skulle man, även om vädret var uselt.
Stallarna var uppförda tätt intill varandra i långa rader, ofta sammanbyggda. Varje gård hade sitt eget stall.
Kyrkstallarna spelade ut sin roll och övergavs då bilen och cykeln blev allt vanligare. Byggnaderna fick förfalla och revs efter hand. År 1936 fanns endast en rad med fyra kyrkstallar bevarade. De tillhörde alla bönder från östra Fårö. Dessa stallar räddades från rivning av Bungemuseet och dess skapare Th. Erlandsson. Tack vare Bungemuseets insats står de ännu på sin ursprungliga plats vid Kyrkviken. De fyra stallen ägs av Bungemuseet men vårdas och nyttjas av Fårö Hembygdsförening.
2. Fiskeboden vid Jauvika
På Fårös norra kust ligger det stora c:a 4 km långa raukfält som Fåröborna kallar Bjerget – Berget – men som av myndigheterna av någon outgrundlig anledning döpts till Naturreservatet Digerhuvud. Utanför Bjerget är havet bråddjupt ända in till stranden. Härutanför hade man ett mycket betydelsefullt torsk- och strömmingsfiske. Vid själva Bjerget var det svårt att landa men i vardera ändan av detta raukområde låg ett stort fiskeläge där båtarna kunde dras upp och där man uppfört små bodar för förvaring av redskap och för tillfälliga övernattningar.
Öster om Bjerget ligger det välkända och flitigt besökta Helgumannens fiskeläge och väster om Bjerget det större men kanske mindre kända fiskeläget Jauvika inne i Lautervikens sydvästra hörn.
Fiskeläget består av båtlänningar och en samling små pitoreska av ägarna väl vårdade bodar. Här såväl som vid Helgumannen förekommer inget permanent sommarboende utan fiskelägena vårdas framförallt av kulturhistoriska skäl. Sin storhetstid hade Jauvika på 1940-talet. Då gick strömmingen till och var en åtråvärd föda under kristidens matbristår. Strömmingen fiskades med garn och fångsterna togs omhand här i ett av fiskarna gemensamt uppfört salteri. De flesta bodarna i Jauvika är av relativt sent datum uppförda i resvirke men här finns även ett par stenbodar samt en av de två kvarvarande fiskebodarna på Fårö som är byggda i knuttimring.
Även om bulhus eller s.k. skiftesverk var den vanligare träbyggnadstekniken på det forna Gotland så fanns här även tidigare en hel del knuttimrade hus. Av dessa återstår nu bara ett fåtal.
Den lilla ålderdomliga knuttimrade boden vid Jauvika var mycket förfallen men inte desto mindre värdefull som ett exempel på detta utdöende byggnadssätt. Hembygdsföreningen fick överta den av den tidigare ägaren som även skänkte timmer till restaureringen som snarast blev en noggrant utförd rekonstruktion. Den har inte varit en bod att övernatta i utan avsedd för redskapsförvaring, en s.k. ”nätskur”. Där förvaras nu som sig bör ett antal äldre fiskenät och garn.
3. Lots- och vaktstugan vid Lauter
Under 200 år var Lauterhorn, udden norr om Lauterviken, Fårös viktigaste industriområde. På 1660-talet byggdes här Fårös första stora kalkugn där öns värdefulla kalksten brändes till kalk för export i stor skala. Kalkbränning skedde sedan på denna plats i 200 år och ett litet bruk växte upp vid Lauter med kalkpatronsgårdar och mindre byggnader för kalkugnskarlar och andra arbetare. Kalkskutorna förde från den utmärkta hamnen ut tunnorna med färdig kalk till olika Östersjöhamnar i Danmark och Tyskland.
Då kalkutförsel var belagt med tull kom tullare att verka här liksom lotsar som assisterade de besökande fartygen. För deras verksamhet byggdes här en liten enkel vaktstuga av sten med ett enda rum, en öppen spis och ett förhållandevis stort fönster från vilket man hade uppsikt över kalkugn och hamn.
När verksamheten lades ner fick den lilla stugan stå kvar och blev till slut en ruin. Fårö Hembygdsförening har ett nyttjanderättsavtal på huset, har renoverat det och försett det med en enkel inredning med bord och några bänkar. Stugan står ständigt öppen för besökande som inte bara kan bese den utan också, när så önskas eller behövs, slå sig ner här, elda en brasa i den öppna spisen och förtära sin medhavda matsäck.
En diger gästbok brukar fyllas mest varje år bl.a. av gäster som sökt skydd här för regn, storm och kyla.
4. Vägunderhåll - snöplog
Underhållet av Fårös vägar sköttes av de jordägande bönderna. Den sträcka var och en var ålagd att underhålla stod i proportion till storleken på markinnehavet. Underhållet bestod i att man skulle hålla vägkanterna fria från träd och buskar men framförallt i att vägen årligen skulle grusas. Detta skulle vara avklarat till ett visst datum på hösten då länsmannen kom på vägsyn. Resultatet kungjordes sedan från predikstolen i kyrkan. Hade någon slarvat med underhållsarbetena fick de göras om.
På vintern hade bönderna skyldighet att hålla vägen öppen och därvid svara för erforderlig snöplogning och snöskottning. Fårö var indelat i 11 olika ploglag enligt kungörelse från landsarkivet i Visby år 1911. Varje sådant bestod av ett visst antal angränsande gårdar. Laget hade en viss bestämd sträcka att snöröja. Varje ploglag hade en egen snöplog som det kunde krävas upp till 8-10 hästar att köra. Snöplogen är en kopia av den år 1941 byggda snöplog som tillhörde Alnäsa ploglag som var ploglag nummer sju på Fårö. Laget bestod av gårdarna i Alnäsa grannlag. Det skulle svara för plogningen på c:a 797 meter av denna väg vilket innebar att man skulle ploga från avtagsvägen in till gårdarna fram till Nystugu åker invid Bygdegården. När Vägverket övertagit snöröjningen blev plogen liggande kvar här på sin ursprungliga plats. Den var i mycket dåligt skick då Anders Ruthström och Sivert Hultqvist år 2001 gjorde denna kopia med virke skänkt av Anders Ahlberg vid Alnäsa.
5. Nantens hus vid Butlex
Ferdinand Pettersson (1875-1938) var född vid Djaupur på Fårö. Hans far var mjölnare Johan Pettersson (1847-1930) och hans mor var Anna, född Andersson (1845-1918). Ferdinand hade en bror, Oskar (1887-1907), som drunknade vid 20 års ålder under en jakt på alfågel vid Djaupur. Ferdinand kallades för ”Nanten”. När Nanten var barn hjälpte han kvarnägare Kristoffer Johansson med arbetet i Butlexkvarnen.
Nanten blev mjölnare som sin far och år 1900 köpte han kvarnen vid Butlex som fick namnet ”Nantens kvarn”.
Det sägs att Nanten var hörselskadad, men flera har berättat att han i någon mån kunde höra och att han också kunde tala. Dagboksanteckningar som Nanten efterlämnat visar att han kunde uttrycka sig bra i skrift. Han var också känd för att laga klockor.
Nanten avled 1938 i lungtuberkulos och eftersom Fårö sockens hälsovårdsnämnd var rädd för smitta brändes huset ned omkring 1939-1940.
Ett restaureringsarbete av det 30 kvadratmeter stora huset påbörjades år 2006 av Fårö Hembygdsförening. På andra sidan vägen finns Nantens arbetsplats, ”Nantens kvarn”.
6. Nantens kvarn vid Butlex
Väderkvarnen uppfördes troligen under senare delen av 1800-talet. Kvarnen fick sitt namn efter den siste ägaren Ferdinand Pettersson, ”Nanten”, som han kallades. Han köpte kvarnen år 1900. Årtalet finns inskuret på andra våningen i en fönsterkarm åt öster. Nanten malde både sammanmalt mjöl till bröd och grovmalet till djuren. Kvarnen var i bruk till slutet av 1935 då Nanten insjuknade i lungtuberkulos. Han avled 1938 på S:t Olofs sjukhus i Visby.
Nanten hade inga släktingar så kvarnen övergick till allmänna arvsfonden. För att rädda kvarnen att bli ruin köptes den av Fårö Hembygdsförening som bildades 1942 i samband med detta.
Vid en restaurering av kvarnen, som blev klar 1974, fann man Nantens anteckningsböcker med räkenskaper. Han noterade namnet på sina kunder och arvodet för de olika delposterna samt slutsumman som skulle betalas, alltifrån omkring 32 öre till 2 kronor och 39 öre.
Kvarnstenarna, som tillsammans väger 2 ton, kommer från AB Malmö kvarnstensfabrik. Virket till kvarnaxeln kommer från ett 120 år gammalt fällt träd vid Hoburga på Fårö. Stocken mätte 105 cm i storändan. Stocken fyrkantsågades hos Anton Karlström, Friggards, till en dimension av 55 x 55 cm och en längd av 6,5 meter.
Läs mer om kvarnar på Fårö i: Fårö kvarnar. Studieförbundet Vuxenskolan. Fårö pensionärsförening. Visby 1993.
7. Sjöräddningsmuseet och Käutaboden
I det sydvästra hörnet av Ekeviken på Fårös norra sida ligger dessa museianläggningar.
Sjöräddning i organiserad form inrättades på Fårö år 1861. Anledningen var att det vid öns kust ständigt inträffade fartygsstrandningar utanför Skärsände. På nordöstra Fårö ligger nämligen ett av Östersjöns farligaste och mest förrädiska grund, Salvorev. År 1847 tillkom för att varna de sjöfarande för Fårökusten och Salvorev den 30 meter höga fyren på Fårös ostspets, Holmudden.
Sjöräddningsstationen placerades 1861 nära den plats på vilket dagens Sjöräddningsmuseum återfinns. Den utrustades med en osänkbar livräddningsbåt av en i England uppfunnen konstruktion där fartygsskrovet är fullt med luftfyllda koppartankar och dessutom försett med s.k. självlänsande ventiler. P.g.a. detta kan båten vare sig sjunka eller kantra. Den kan därför undsätta nödställda fartyg i svårt väder då inga andra båtar kan gå ut.
Båten fick en besättning bestående av 12 kontrakterade frivilliga Fåröbor. 1891 ersattes denna båt av en större, konstruerad efter samma principer men nu med 16 mans besättning. Stationen flyttades samtidigt upp till Skärsände, detta för att minska avståndet ut till det 3 km utanför udden belägna Salvorev.
Dessa båda räddningsbåtar tog under åren 1861 till 1943 iland mer än 200 skeppsbrutna. År 1943 ersattes den större roddbåten av en motordriven som placerades ute på Norsholmens gamla kalkutskeppningsplats. Livräddningsbåten från 1891 såldes och byggdes om till fiskebåt och båthuset på Skärsände blev privat sommarbostad.
1967 hade båten på nytt bytt ägare och förvandlats till nöjesbåt. Den låg i ett mycket dåligt skick upplagd i Öregrund och var till salu. Den inköptes då av Fårö Hembygdsförening som under många hundra timmars ideellt arbete återställde den i det skick den hade då den lämnade Kronovarvet 1891 i Köpenhamn. Den placerades nu i ett nyuppfört båthus vid Fitagarda invid Ekeviken där den kan beskådas. Anläggningen har kompletterats med div. livräddningsmateriel och båten och samlingarna visas under tiden midsommar till 1 september varje lördag och söndag mellan kl 13 och 16 samt under andra tider efter överenskommelse.
Liksom fisket var säljakten tidigare ett livsviktigt näringsfång för Fåröborna. Man jagade under vintern gråsäl på yngelisarna med hjälp av harpun och klubba, men minst lika viktig var den strandnära jakten på vikaresäl under höst och förvinter. Denna jakt skedde med hjälp av slagfällor – käutagardar eller käutanät - och med speciella käutagarn (sälgarn).
Då Hembygdsföreningen äger en uppsättning av dessa idag mycket sällsynta eller rentav unika redskap har man invid Sjöräddningsmuseet samlat dessa i en rekonstruerad Käutabod – en liten vilo- och övernattningsstuga som användes vid den kustnära säljakten. Stugan är en kopia av en käutabod som står uppe i skogen på Skär och som bevarats av Bungemuseet.
Käutaboden invid Sjöräddningsmuseet har samma öppettider som detta.